...och allt blir återfött.

Det är kul att se hur vitsipporna kurar ihop sig om kvällarna. Som om luften går ur dem efter att de följt solen hela dagen.

Mitt i den av vitsippor klädda enebacken står en samling med lätt rodnande, rosa blad. Som en marsipanros på en gräddtårta.

Minnen av aprilhimlen

När jag senare kommer tänka tillbaka på den här våren tror jag att jag kommer minnas två saker särskilt tydligt:

1. Hur våren genast tog ett strypgrepp om vintern och inte gav den en chans.

2. Denna låt och hur man framför sig ser Annikas breda, vackra leende när hon sjunger "storstilat"

Perssons pack är ett fantastiskt band och jag förstår inte hur vi har klarat oss utan dem så länge. Varför nöjer vi oss med Bernadotte och Sommerlath när vi kunde haft Persson och Norlin?

Nya vägar

Jag har utforskat nya stigar idag. De slingrar sig nedför skogsbackarna ner mot Vättern och överallt kantas de av Anemona Nemorosa.

En ekorre följer mig lika nyfiket som jag följer den. En hackspett trummar och koltrastarna vänder på de torra löven.

Överallt sång. Överallt knoppar.

Plötsligt har jag asfalt under fötterna igen och jag tänker på alla bilar som just nu passerar förbi min gamla lägenhet. Aldrig tyst, alltid brus. Inga solvarma stenblock att sitta på. Inga rödhakar.

Solen går ner, och bloggen går upp

Fredag kväll efter en hektisk vecka. Kall öl i trädgården med grannen när solen går ner och sen in och skapa blogg. Det var ju oundvikligt efter all denna inspiration.

Utanför fönstret pågår världens största tävling. Koltrasten leder utan tvekan Melodifestivalen och kastanjen har ingen konkurrens när det gäller lövningen. Annars är viden min stora kärlek för tillfället.

Imorgon ska jag ut i det mjuka morgonljuset med min nya vän D40 och dokumentera miraklet.