När man hittar den där tuvan, som är så full med blåbär att man knappt behöver flytta på sig på flera minuter, glömmer man både tid och rum. Det blåser säkert 10-15 sekundmeter och man borde kanske vara rädd för att få nedfallande grenar i huvudet. Istället får man något maniskt i blicken som sällan når högre än 50 cm ovan marken.
Jag har dessutom, för första gången någonsin, hittat ett äkta smultronställe.(Telefonbilder, därav dålig kvalitet)
Tack, en väldigt fin tanke är det helt klart! Om du någon gång skulle tröttna på den (går det ens?!) så tar jag villigt emot den!
SvaraRadera