Regnet därutesköljer bort semesterns hets
och öppnar böcker.

Under vindsfönstret
hör jag smattret från taket
och bokens röster.
När man hittar den där tuvan, som är så full med blåbär att man knappt behöver flytta på sig på flera minuter, glömmer man både tid och rum. Det blåser säkert 10-15 sekundmeter och man borde kanske vara rädd för att få nedfallande grenar i huvudet. Istället får man något maniskt i blicken som sällan når högre än 50 cm ovan marken.
Jag har dessutom, för första gången någonsin, hittat ett äkta smultronställe.



Tåget. Denna perfekta metafor för resan bort, längtan ut i världen. Om bilen är det mest besjungna transportmedlet är väl tåget det som fungerar bäst inom litteraturen, framför allt lyriken. Detta är ett lysande undantag.
Stationshusen. Skyltarna. Byarna. Folket på perrongerna.
Det är inte samma sak att resa igenom världen med bil och det susar definitivt inte lika trevligt.
Nog är det väl märkligt, att många vill hindra homosexuella par från att skaffa barn, när det är fritt fram för vilka heterosexuella idioter som helst?
Ser på Solens mat - för vilken gång i ordningen vet jag inte - och drabbas av den där längtan till stövellandet, hör surret från gränderna, känner de svala luftstötarna i Milanos tunnelbana och framförallt: känslan av att allting smakar lite mer.
Åska, ösregn och bilkö gör att det tar en timma att komma hem. Trött, hungrig, gnällig, men väl hemma klarnar det. Solen slickar upp regnet och P3 Kultur pratar om en saknad broder.